Att bygga upp inre bilder, att få insiket att föremål eller människor finns trots att de inte syns för tillfället, är en viktig utvecklingsfas för barn. Inte minst vid ”vardagsseparationer” t.ex. när barnet ska lämnas på förskolan. Att kunna hålla fast bilden av föräldrarna, kanske med hjälp av en nalle eller annat som påminner om föräldern.  Övergångsobjekt som Winnicott kallade det. Det kan hjälpa det lilla barnet i frigörelseprocessen från mamman. När barnet börjar upptäcka yttervärlden och sig själv får föremål i dess närhet stå som laddade symboler för föräldrarna. Här skapar barnet barnet ett utrymme för tillit och trovärdighet. Det här är något som barn i allmänhet får i det naturliga umgänget, den tidiga leken, tillsammans med föräldrar. Men den delen i utvecklingen kan utebli i t.ex. krigsdrabbade områden, tid och möjlighet har kanske inte funnits. Det här arbetade den 4-åriga asylsökande flickan med i dag. Hon, som farit så illa och vars mamma inte förmått se sitt barn. I dag grävde vi sand över våra händer, hon tjöt av skratt när jag rörde mina fingrar och hon förstod att min hand fanns under sanden, trots att den inte syntes. Leken upprepades flera gånger.

I går startade vidareutbildningen för lekarbetspedagoger i Sandviken. Pedagogerna ska förberedas för arbetet med asylsökande -och flyktingbarn med svåra upplevelser. Pedagogerna är väl förtrogna med metoden sedan flera år, nu ska de förberedas att arbeta med yngre barn som inte har det svenska språket. Leken och den skapande verksamheten blir barnets möjlighet att dela sina upplevelser med en trygg vuxen som inte ifrågasätter barnens ”berättelse” inte heller frågar de ut barnen, tröstar eller värderar barnens arbete. Just denna del av utbildningen bygger på att pedagogerna ska få inblick i vad barn i krig faktiskt kunnat upplevt och sett. Deltagarna kommer att läsa en hel del litteratur, diskussioner och föreläsningar hör också till kursen. I slutet av okt. kommer advokat Rikard Wallerius för att tala om asylrätt, utlänningslagen mm. Det första kurstillfället blev väldigt bra och vad gott lär inte dessa 22 pedagoger kunna göra för illa farna barn.

Nu sitter Hitte-Nisse och jag vid datorn. Han är väldigt gärna med och hjälper till. Han valde att flytta till oss för 10 år sedan, hemlös, mager och i dålig kondition. Han fick permanent uppehållstillstånd! Det innebar även kastrering, vaccinering mm. Men han verkade inte veta hur man som katt beter sig vid bytesjakt. Kunde det vara så att han missat den tidiga leken tillsammans med kattmamman? Jag visste inte varifrån han kom eller från vilka förhållanden. Kanske kunde jag ha lekpedagogik även med en katt? Med tålamod funkade det. Efter ½ års lekträning uppförde han sig som en katt ”ska” när han smög på bytesdjur. Vilket en mätt och nöjd katt gör trots att det inte är nödvändigt. Nu är Nisse en välmående, äldre kattherre med egen ingång (kattlucka) och jag som vuxit upp med katter och andra djur har aldrig mött en så tillgivenhet från ett djur! Hans blick på mig är lik Emils när han säger Du och jag Alfred!

Ovetenskapligt men väldigt intressant ändå. Vi vet att alla däggdjursungar, inkl. människobarn, lär sig om livet genom lek!

Titta, en sån härlig bild av en flicka. Ögon, näsa, mun, hår och kropp! Under stark koncentration målade hon, trots att lillasyster sparkade boll med pappa i bakgrunden. Under självvald aktivitet ser man oftast en stor koncentartionsförmåga. Fickan pratar inte särskilt mycket men jag märker att hon förstår mina bekräftelser. Sen lagade hon mat, bjöd mig på kaffe/te (?) slog i mjölk (?) i min kopp och så hade hon en liten bjudning. Hon kan t.o.m. skoja lite med mig, satte på mig sin lilla jeanshatt och fnissade förtjust när den satt som en prick på mitt huvud. Både mamma, pappa och lillasyster var med. Mamma är i mycket dåligt psykiskt skick och orkar inte delta när flickan ville ha henne med i leken också.  Men så flickan utvecklats under ½ år, denna lilla som sett sin mamma våldtas och torteras. Nu har hon hittat lek och skratt igen. Vi jobbar vidare!

Har precis kommit hem efter en synnerligen upplevelserik Stockholmresa. Jag har haft mitt första acceleratormöte. Tack till Maria, Fredrik, Johanna och Johanna! Ni fick mig att känna mig både kompetent och värdefull. 

Tyvärr grumlades den positiva känslan ordentlig när jag på tåget hem blev uppringd av en storgråtande, helt förtvivlad storasyster till en av mina lekklienter. Det är en stor romersk familj som efter svåra förföljelser i Kosovo flydde till Sverige för två år sedan. Familjen väntar dessutom tillökning om en månad. I dag hade de fått sitt definitiva avslag. Maria Persson Löfgren sa i en intervju med en av mina familjer som avvisades för ½ år sedan att Vi öppnar himmelens portar för de rädda, skyddssökande familjerna,  för att sen stänga den. 

Jag behöver nu, likt den snälla björnen Bamse, en rejäl slev med Dunderhonung, för att kunna ge den illa drabbade familjen lite hopp i deras mörka situation. Ni som följt debatten om romernas situation i Europa vet hur svårt de har det. Ändå kan vi som levt på livets solsida i Sverige inte förstå hur det är att leva på flykt. Många av mina flyktingfamiljer säger just det: Du kan inte förstå. Det kan jag inte heller men FÖRSÖKER sätta mig in i deras upplevelser av förnedring på olika sätt.

I morgon bitti ska jag träffa ett ryskt föräldrarpar till ett telefontolkat samtal. Så Dunderhonung behövs. Någon som delar ut en sked?

Nu är loggan för Läkande Lek färdig. Nu återstår lite text till foldern.

Tics är ofrivilliga, återkommande svårkontrollerbara muskel eller nervryckningar. Barn som har tics har svårt att hålla tillbaka vissa rörelser och ljud.

Barn med tics kan skämmas för det och vara rädda att bli retade för sitt handlingssätt.

Tics kan bli värre om de uppmärksammas. Minskad stress kan vara bra för att motverka ticsen.

En av mina klienter hade tics i början av det lekpedagogiska stödet. Besvären klingade av snabbt men återkom i samband med att klienten utsattes för nya stressituationer. Byte av bostad, skola, lärare och kamrater gjorde att barnets muskelrörelser och harklingar återkom med kraft. Barnet våndades inför skolstarten. Med familjens löfte talade jag med barnets lärare, en kunnig och varm person. I fredags hade skolstarten varit, den hade gått jättebra, barnet var nöjd och glad. Och ticsen nästan borta.

En av mina lekklienter, en 7-årig pojke från Mellanöstern, har utsatts och upplevt saker vi inte orkar ta till oss. Han och jag har arbetat tillsammans ett år och han har så sakta tagit sig tillbaka till livet. Han har lekt, ritat och på olika sätt gestaltat både ilska, sorg och besvikelse.

Nu har han börjat skolan, år 1, och vill hellre gå i skolan än att komma till lektimmen! Han har, som jag bedömer det, tagit ett stort steg framåt i sin utveckling, han går vidare mot nya erfarenheter. Han törs sig ut i livet. Heja på, säger jag!

Jag ska träffa Eva Selin, chefred. för Tidningen Familjedaghem, nästa onsdag. Det blir på samma Stockholmsresa som mötet med mina advisors på Ringvägen 52. Det  är väldigt roligt att märka att intresset för lekens betydelse för barns utveckling och lärande blir allt större!