Förbereder min föreläsning på kvinnojouren Stöttan på måndagskvällen. Jag kommer att prata om både Pojkprojektet/Lillasyster och om lek som förebyggande insats. Det ska bli roligt att träffa dessa kvinnor som är hjältar i vårt samhälle och jag känner mig hedrad av uppdraget!

Nu planerar jag för julaftonsfesten som börjar bli tradition nu. Det är tredje året i rad som jag bjuder in mina lekklienter med familjer till leklokalen. Jag beställer mat att hämta, mat som alla kan äta, skinkan är alltså utesluten. Jultomtar och Jesusbarn är inte heller med. Gulgåvor till barnen, lekar, spel, kanske  sånger som vi kan ”byta” med varandra. Mina gäster kommer från Somalia, Ryssland, Irak, Uzbekistan m.fl länder. Det brukar bli trångt, varmt och trevligt.

Är ni kvar??

I går var TV4 i mitt lekrum. De träffade två av mina lekklienter samt riksdagsmannen Åsa Lindestam. Åsa är en varm förespråkare för lekpedagogik som en möjlighet för barn utan det svenska språket att på ett icke verbalt plan få gestalta och förstå vad de upplevt.

Detta lär bli mitt sista inlägg här eftersom P4C och jag avslutar vårt samarbete. Tack till er som läst och kommenterat! Hör gärna av er på Facebook!

I dag har min Rotaryklubb, Söderhamn RK, haft sitt årsmöte och till min glädje tog klubben enhälligt beslutet att ge såväl ekonomiskt stöd som stöd med kläder till en av ”mina” familjer som tvingats tillbaka till Kosovo. Familjen består av 4 små barn, en psykiskt och fysiskt pappa och en ung mamma. Familjen lever i stark misär i ett fuktigt källarrum utan sanitära bekvämligheter. 

Även i går arbetade vi för fullt, UR-personalen och vi några entusiaster. Det är så hoppfullt att möta unga människor med engagemang, entusiasm och kunnande. Den färdiga produkten, dvs ett antal program om flyktingbarns livssituation i Sverige, kommer att dröja några månader. UR är mycket noga i sitt arbete, de har inte som mål att göra ett snabbt arbete, utan ett gott arbete. Väldigt hedersamt att få vara med i sammanhanget!

I dag blev full arbetsdag, trots att det är lördag. Jag har haft UR på besök, de blir kvar även i morgon. De arbetar med en serie om flyktingbarn. De har filmat lekrummet och intervjuat mig om min metod och förhållningssätt. Det känns hedrande att min kunskap och erfarenhet värderas så högt!

När ett 4-årigt barn, som levt i flyktingläger, ska orientera sig i en ny tillvaro där mat, värme och bostad finns är det mycket som kan förvirra. Barnet har varit van att försöka få till sig det som finns i närheten. Efter någon veckas arbete har barnets tillit till omvärlden byggts upp, det förlitar sig på att ”det goda” finns kvar. Barnets glädje över varje ny upptäckt, från hur tejp och vattenfärger fungerar till rollek där barnet t.o.m. vågar sig på att leka att det är en annan person. I barnets fall blev de doktor. Det är en erfarenhet barnet har gjort nu, barn måste ha upplevt innan de kan leka!

Men det skapar frustration hos mig när jag tänker på att allt detta goda sannolikt tas ifrån dem, familjen lär knappast få uppehållstillstånd. Det gäller att ”tanka upp” så många goda erfarenheter som möjligt.

Mina nya, ryska halmtofflor som jag är stolt ägare till!

Den här ryska dockan har färdats långt, den kommer från östra Ryssland, 100 mil öster om Moskva, där en fd klient bor tillsammans med sina föräldrar. Han är 11 år nu. Som asylsökande i Sverige var han 5 år och apatisk. Efter ett intensivt lekpedagogiskt arbete vågade han sig utanför lägenheten och så småningom till förskolan. Familjen fick inte stanna i Sverige men min fd klient är nu en ambitiös skolpojke.  Metoden fungerade!