Har precis kommit hem efter en synnerligen upplevelserik Stockholmresa. Jag har haft mitt första acceleratormöte. Tack till Maria, Fredrik, Johanna och Johanna! Ni fick mig att känna mig både kompetent och värdefull. 

Tyvärr grumlades den positiva känslan ordentlig när jag på tåget hem blev uppringd av en storgråtande, helt förtvivlad storasyster till en av mina lekklienter. Det är en stor romersk familj som efter svåra förföljelser i Kosovo flydde till Sverige för två år sedan. Familjen väntar dessutom tillökning om en månad. I dag hade de fått sitt definitiva avslag. Maria Persson Löfgren sa i en intervju med en av mina familjer som avvisades för ½ år sedan att Vi öppnar himmelens portar för de rädda, skyddssökande familjerna,  för att sen stänga den. 

Jag behöver nu, likt den snälla björnen Bamse, en rejäl slev med Dunderhonung, för att kunna ge den illa drabbade familjen lite hopp i deras mörka situation. Ni som följt debatten om romernas situation i Europa vet hur svårt de har det. Ändå kan vi som levt på livets solsida i Sverige inte förstå hur det är att leva på flykt. Många av mina flyktingfamiljer säger just det: Du kan inte förstå. Det kan jag inte heller men FÖRSÖKER sätta mig in i deras upplevelser av förnedring på olika sätt.

I morgon bitti ska jag träffa ett ryskt föräldrarpar till ett telefontolkat samtal. Så Dunderhonung behövs. Någon som delar ut en sked?