Hela familjen, mamma, pappa, flickan, 4 år och litet syskon. Intressant hur hon målat mammans ögon, mamman är nämligen svårt sjuk och orkar inte svara på dotterns lekinviter. Det syns nästan på mammans ögon här, en ”slocknad” blick. Men hon har hår och örhängen, flickan ser henne säkert som vacker.

Nu kommer repris på avsnittet Leken vet inga gränser. Det är UR:s satsning på temat LEK. I avsnittet får vi möta en av mina lekklienter, Dijana, både i sin förskola och i arbetet hos mig i lekrummet. Söndagen den den 10 okt. kl 22 i SVT1 och ytterligare en sändning tisdagen den 12 okt kl. 13.30 i SVT2.  Bilden visar Dijanas familj som hon målade den.  Föräldrar och 3 barn, varav 1 av barnen måste lämnas i Kosovo.

Det märks ett stort intresse att arbeta med yngre barn med krigsupplevelser, och som inte tillägnat sig det svenska språket. Att leka är barns naturliga sätt att göra upplevelser begripliga och hanterbara. Det gäller både roliga händelser och riktigt svåra upplevelser. Det finns beskrivet i litteratur hur barnen i koncentrationslägren lekte att man bar lik, grävde massgravar och slängde ner liken i. Knappast en lustfylld lek men det hjälpte sannolikt barnen att stå ut. Vi har många, många barn bara i Sverige som måste få leka för att så småningom klara av skolarbetet. Hindret för inlärning, som kan vara obearbetat sorg, måste först undanröjas!

Så här vackert får man om man matar fåglarna med solrosfrö under vintern!

Att bygga upp inre bilder, att få insikt att föremål eller människor finns kvar trots att de inte syns för tillfället, är en viktig utvecklingsfas för barn. Inte minst vid ”vardagsseparationer” t.ex. när barnet ska lämnas på förskolan. Att kunna hålla fast bilden av föräldrarna, kanske med hjälp av en nalle eller annat som påminner om föräldern.  Övergångsobjekt som Winnicott kallade det. Det kan hjälpa det lilla barnet i frigörelseprocessen från mamman. När barnet börjar upptäcka yttervärlden och sig själv får föremål i dess närhet stå som laddade symboler för föräldrarna. Här skapar barnet barnet ett utrymme för tillit och trovärdighet. Det här är något som barn i allmänhet får i det naturliga umgänget, den tidiga leken, tillsammans med föräldrar. Men den delen i utvecklingen kan utebli i t.ex. krigsdrabbade områden, tid och möjlighet har kanske inte funnits. Det här arbetade den 4-åriga asylsökande flickan med i dag. Hon, som farit så illa och vars mamma inte förmått se sitt barn. I dag grävde vi sand över våra händer, hon tjöt av skratt när jag rörde mina fingrar och hon förstod att min hand fanns under sanden, trots att den inte syntes. Leken upprepades flera gånger.

I går startade vidareutbildningen för lekarbetspedagoger i Sandviken. Pedagogerna ska förberedas för arbetet med asylsökande -och flyktingbarn med svåra upplevelser. Pedagogerna är väl förtrogna med metoden sedan flera år, nu ska de förberedas att arbeta med yngre barn som inte har det svenska språket. Leken och den skapande verksamheten blir barnets möjlighet att dela sina upplevelser med en trygg vuxen som inte ifrågasätter barnens ”berättelse” inte heller frågar de ut barnen, tröstar eller värderar barnens arbete. Just denna del av utbildningen bygger på att pedagogerna ska få inblick i vad barn i krig faktiskt kunnat upplevt och sett. Deltagarna kommer att läsa en hel del litteratur, diskussioner och föreläsningar hör också till kursen. I slutet av okt. kommer advokat Rikard Wallerius för att tala om asylrätt, utlänningslagen mm. Det första kurstillfället blev väldigt bra och vad gott lär inte dessa 22 pedagoger kunna göra för illa farna barn.