I lördags hade jag bjudit in till den traditionella höstdagen för mina lekklienter med familjer och Pojkprojektet/Lillasyster med familjer. Ca 35 personer i olika åldrar och modersmål, samlades vid Hällåsen, Söderhamns friluftsanläggning. Där ledde Theo och Oscar lekar för alla, så väl planerade lekar så alla kunde delta och hade roligt. Efter en kortare skogspromenad bjöds på korv. Sen var det dags för höjdpunkten, dvs Äventyrsbadet. Föräldrar och barn badade, fikade och trivdes! En av småtjejerna sa, när hon hämtade glass: Det här är rena lyxlivet det, Laila! Det är ju en av mina förhoppningar att alla ska känna sig välkomna och uppskattade till denna dag som för alla deltagare är helt gratis!

Min 5-åriga klient går verkligen framåt i sin lekutveckling. Nu har vi kommit till rollek efter att ha utforskat färger och tejp. Fortfarande är det lite svårt att hantera tejpen som fäster bara på EN sida. I dag lekte barnet det upplevda, kan jag anta. Dockan blev nogsamt undersökt, ”doktorn” lyssnade på hjärtat och gav patienten sprutor. I leken kan barnet prova på hur det är att vara en doktor som får bestämma att man ska ha spruta! Och patienten får finna sig!

Ingen svårighet att avsluta lektimmen längre, nu litar barnet på att vi ses på samma plats om en vecka.

I dag har jag haft besök av en fotograf som fotat min lekmottagning, leksakerna och mig för ett ganska nytt magasin som heter just Good News Magazine. Tidningen gjorde en lång telefonintervju härom veckan. Känns väldigt hedersamt att räknas som en god nyhet!

Alla behöver vi, likt solrosen, ett stöd i livet! (Obs! stödpinnen bredvid blomman)

Hej leyla jag är nedja här varje natt o varje dagarna som går blir värre o värre alla menniskor säger att till 25 det kommer o bli krig o mitrovica varje dagarna 45 menniskor dör i krig dom dödar sig mellan varandra jag kan inte sova jag är mkt rädd att jag ska dör jag har hela mitt liv framför mig  varje dag i tv dom visar vad det händer o många menniskor rymmer men jag vet inte vart. vad kan jag göra?jag vill inte dör

Att se min klients glädje och stolthet över att ha gjort en röd anka i leklera  gör mig också glad också.

I natt kom ett sms från Nedja i Kosovo. Nedja är 14 år och är den som försöker hålla ihop den avvisade romska familjen. De bor i ett skjul i ett slumområde dit romer är hänvisade. Hon hörde gevärsskott i natten och var mycket rädd. Hon har inte vågat sig till skolan än och familjen mår ”som fisk i sand.”

Att få delta i en 5-årings upptäckt av världen, av vardagsprylar som sax, tejp, papper och färger känns mäktigt. Så fullständigt självklara ting i vår vardag men som hon under sina första år knappast kommit i kontakt med.  Att se flickans förtjusning över vad hon alldeles själv kan åstadkomma med sina händer när hon börjar förstå till vad dessa föremål kan användas. Särskilt tejpen var ytterst spännande.  Hon kunde tejpa fast det ena pappret på ett annat papper. Hon kvittrade av skratt! Det kan tyckas banalt och enkelt men är sannolikt en viktig upptäckt när hon nu går mot en förskoleplats.

I går hade jag en träff med Hoppets Stjärnas ledningsgrupp i Örnsköldsvik. Det blev ett mycket lyckat möte i synnerligen positiv anda. Hoppets Stjärna är en biståndsorganisation som arbetar utifrån FN:s deklaration om mänskliga rättigheter.

Det är fattiga barn och deras närmiljö som står i centrum för arbetet. Arbetet bedrivs i Latinamerika, Haiti, Asien, Afrika och Östeuropa. Jag har själv haft fadderbarn inom Hoppets Stjärna under många år, flera av ”mina” barn är vuxna nu, de har fått yrkesutbildning genom organisationen.

Den lekarbetspedagogiska metoden lär passa väl in i mötet med denna grupp barn. Barn som upplevt svält, flykt, naturkatastrofer  behöver ju självklart gestalta sina erfarenheter på sitt sätt och på sin utvecklingsnivå, dvs. genom lek och skapande!

Konkret görs detta bland annat genom utbildning, hälsovård och näringsriktig mat. För hur ska en människa kunna göra självständiga val och påverka sin situation om han eller hon inte har kunskap om sina rättigheter, inte är frisk och inte får äta sig mätt?

En viktig del av detta arbete är att även förbättra barnens närmiljö. Vi menar att för att förändra ett barns livssituation så räcker det inte med att bara hjälpa det individuella barnet, vi måste även utveckla hans eller hennes omgivning. Detta gör vi bland annat genom att borra brunnar, bygga dammar, utbilda föräldrar och ge stöd till inkomstbringande verksamheter för kvinnor.

För att dessa insatser ska bli hållbara är det viktigt att de görs i samarbete med dem som har inverkan på barnets liv. Hoppets Stjärna arbetar därför för att påverka och samarbeta med de lokala myndigheter, organisationer, grupper och individer som påverkar barnets livssituation i respektive land.

Skola och utbildning står inskrivet som en självklar rättighet i FN:s konvention för barns rättigheter. Alla barn har rätt till kunskap, de behöver möjlighet att lära sig läsa, skriva och räkna. Ändå är det långt ifrån alla barn som har möjlighet att gå i skola. En bra start i livet och utbildning är en nyckel till att minska fattigdomen i världen. Utan utbildning blir människor utestängda från mycket av det som vi ser som självklart i livet, det går inte att läsa en dagstidning, inte ta del i samhällsdebatten, inte ta till sig ny kunskap…

Därför prioriterar Hoppets Stjärna utbildning; genom att ge stöd till skolgång, etablera, bygga och utrusta förskolor, grundskolor och yrkesskolor samt utbilda lärare och barnskötare.

En av mina klienter har ibland ganska uttalade tjudtics.Vid hans besök igår märkte jag hur de avtog när han var starkt koncentrerad på det han skapade. Han gillar lekleran och när han arbetade med den var ljuden borta! Intressant och en iakttagelse jag gjort tidigare, ett barn som haft rörelsetics kan släppa dem under lek som engagerar.

Tics