Jag vet inte vad som gör det men ibland är det bara så svårt att sträcka fram näven och säga hej till ett helt främmande person, speciellt en person som du vill ha något från. Jag är inte speciellt rädd av mig men känner någon form av ”man-ska-inte-störa/vara påträngande/tro att man är något”-komplex.

Igår stod jag och tjuvkikade på en eventuell framtida lokal. Jag tjuvkikade för att de som har lokalen nu inte har flyttat ut än. Efter ett tag tog jag mig i kragen, klev in och räckte fram handen. Några minuter senare visste jag mycket mer än mitt kikande gett mig svar på samt hade lämnat över visitkortet. Vi hann också prata om att göra projekt ihop, LajvVerkstaden och den verksamhet som för nuvarande har lokalen.

Ska försöka koppla bort det där komplexet.