Förra veckan föreläste vi på Lunaskolan och denna vecka på Svedenskolan. Spännande diskussioner och frågeställningar hela tiden. Luna och Sveden är skolor som har god autismkunskap och ett medvetet arbetssätt. Hoppfullt tycker vi.

På Sveden hade rektorn bjudit in både föräldrar och pedagoger till kompetensutveckling, samtal och möte. Det passade ju oss perfekt då mötet mellan föräldrar och professionella är så viktigt.

På Lunaskolan fanns även en del resurser/avlösare representerade – det är också så viktigt. Alla runt barnen ska ha samma information och input – i synnerhet då det gäller något så grundläggande som lek och relation.

Bra gjort Luna och Sveden!

På Sveden lånade vi Post-it-lapps idén från vår vän och Playmaker-kollega Ida. Här fick vi direkt respons från deltagarna…

Tack Ida!

Läs Mia Skäringers gripande berättelse om att ha ett barn med Asperger och Adhd.

http://www.passal.se/sida5.html

I fredags hade vi en inspirerande Live Review i Speciellas lokaler i Kärrtorp.

På det här eventet samtalade vi om den Impact Report vi skrivit som vi senare ska presentera för Playing for Change. I den här rapporten har vi bland annat beskrivit våra mål och vår måluppfyllelse samt en analys av det.

Med på eventet var föräldrar, vår granskare och en av våra advisors.

Vi funderade lite på eftermiddagen innan hur vi skulle kicka igång samtalet om det blev tyst… Hm. Vi borde känna våra föräldrar bättre än så.

Det var livliga och högljudda diskussioner om Speciella, om vad vi tillför och hur vi skulle kunna bli bättre. Tusen tack alla ni som var med för bra input.

Några ideér som vi inspirerades av:

* Hitta en praktikant som kan avlasta oss i en del arbete.
* Bygga upp en grupp av duktiga Floortime-players som vi kan rekommendera/hyra ut.
* Rutavdrag till det?
* Mediainfo till den 2 april, (World Autism Awareness Day).

Tack, tack, tack för all inspiration och feed back. Vi lovar att återkomma med Autism-mingel för fler. Det gav mersmak!

Idag har vi föreläst på Lunaskolan.

Alla föreläsningar med alla olika grupper har sin egen själ… Det blir olika varje gång. Varken sämre eller bättre – bara olika beroende på vilka vi är i rummet. Intressant – och spännande.

Anna och jag vill hela tiden finslipa på föreläsningen. Blir den nånsin perfekt? Knappast.

Det perfekta är väl möjligtvis de tillfällen då man klarar av att vara närvarande och lyckas bjuda på sig själv.

Hm. Vi fick en fråga idag; hur laddar man energi efter att man varit fullständigt närvarande med barnen. För det kostar ju på.

Häng med kollegor, dela erfarenheter så ni inte blir ensamma sa jag. Men den allra största belöningen får man ju förstås då barnet svarar upp och vill ha mer. Då fylls energidepåerna på!

Go Luna, go!

I går berättade Simon att de talat om idoler i skolan. Och att han själv hade 3 stycken.

1) Indiana Jones

2) Pappa

3) Stora Simon *

* Stora Simon är vår fantastiska avlösare

Vi pratar ofta om att den inre motorn eller det inre drivet saknas hos barn med autism. De kan klara av en massa saker själv, men de kommer liksom inte sig för.

Jag skojade med Simon och sa att nu när han är nio år borde han faktiskt klara av att duscha på egen hand.

- Hur skulle det se ut om jag kom hem till dig och din fru för att hjälpa dig med duschen.

- Jag får väl anställa en betjänt då.

Alla strategier för att klara av sitt liv och sin vardag är nog nödvändiga.

Nån som känner en bra betjänt?  - Skulle faktiskt vilja ha en jag också.

Jag blev meddelad på telefon att Anna städade vår ”uteplats” igår. Två säckar krattade hon ihop – kattbajs och löv. Dagens hjälte.

Och jag jobbade på mitt ”andra” jobb på dagen (Stödenheten i Skarpnäck) – sedan på kvällen handledde jag.

Vi pratade om vikten av att visualisera vad man vill och menar för barn med autism, som ju har svårt att mentalisera, att föreställa sig. Ritprat har vi väldigt, väldigt bra erfarenhet av – även för mycket små barn. Tyvärr är de kurser man går på anpassade för lite större barn, man får själv lista ut hur man kan ritprata med ett mindre barn. Men det går. Det fick jag bevis för igår.

Ett enkelt ”hej då” när jag skulle gå kändes som en önskad, men mycket, mycket svår uppgift att klara av för den lille killen jag träffade.

”Vi får träna på det”, sa mamman.
Samtidigt som hon, inspirerad av vårt ritpratsamtal, ritade på tavlan i hallen hur ”man gör när man säger hej då”.

Han tittade upp och sa ”Hej då”. Klockrent. Som det var den självklaraste sak i världen.

Och det var det ju. När han fick det förklarat på det sätt som han förstår.

Har fått mycket gjort

I onsdags hade vi öppet hus och höll en kort informationsföreläsning om Floortime. Det känns så häftigt att kunna bjuda in till sitt eget place, och ännu roligare att det funkar så bra. Vi var väl ett 25-tal och med några hyrda stolar funkade det perfekt. Efteråt blev det en intressant diskussion med många frågor.

I dag skickade vi iväg ett utkast av Impact Report till vår granskare. Det kändes riktigt bra

Vi har också hunnit med ett gäng handledningar både IRL och via Skype.

Nästa vecka ska vi börja planera för vår Live Review som äger rum på fredag, hålla en föreläsning på en skola och få handledning från DIR men nu tar vi helg.

… inför vårt Öppna Hus i kväll. Flera nya anmälningar idag, så kul!